#ensakidag 392 – Stor svensk studie: Mobilförbud ger inte bättre skolresultat.

Inte mobilförbud igen, tänker du. Men jo, för nu har något hänt på riktigt. En svensk forskningsrapport ser ut att slå hål på den brittiska som hela debatten vilat på, och kring det vill JJ prata om något större: vad som händer när vi tror att komplexa beslut är komplicerade, eller till och med enkla.

Bakgrunden: 2016 publicerades den brittiska studien ”Technology, Distraction and Student Performance”, som pekade ut mobilförbud som ett billigt sätt att höja studieresultaten. Den blev ett av de mest citerade arbetena på området, ett slagträ både politiskt och akademiskt, och regeringen har klubbat förbud i skolan från dagens början till slut. Men många skolor hade redan infört förbud frivilligt, vilket gick att beforska. Och 25 juni 2019, nedtystat mitt i sommaren, kom den svenska studien.

Den är mycket starkare. Svarsfrekvens på 75 procent från 1 086 skolor, mot 21 procent och fyra brittiska städer i originalet. Riksnivå, meritvärden, nationella prov för att fånga betygsinflation. Slutsatsen, hur man än mäter och väger: ingen effekt av ett förbud. Inget entydigt bevis alls.

Och då, säger JJ, måste vi börja fundera på forskningen själv. Skolan ska vila på vetenskaplig grund, men hur hänger en vetenskaplig grund med i den värld vi lever i? Uråldriga grundämnen rör sig långsamt, det gör inte människan och samhället. Han tar ett svindlande exempel ur Medieinstitutets mätningar: på frågan om barn använder mobilen till internet steg svaret från 7 procent till 94 procent bland 16-åringarna på bara ett par år. Ingen forskning i världen hinner med det tempot. Lägg därtill att vi älskar att plocka körsbär, lyfta just den studie som bekräftar det vi redan tycker, och att alldeles för få studier är longitudinella, följer samma grupp över tid i stället för att ta en ögonblicksbild.

Här ligger avsnittets nav: skillnaden mellan enkelt, komplicerat och komplext. Enkelt är att se barn med mobiler och säga ”bort med dem”. Komplicerat är att tro att rätt svar finns och bara kan forskas fram, om analysen blir djup nog. Men medan vi forskar har världen rört sig, beteenden förändrats, och vi står i det komplexa, med oräkneliga rörliga delar där orsak och verkan flyter ihop till en soppa.

I en komplex värld måste vi pröva oss fram, ödmjukt. Men inte planlöst. JJ föreslår tre riktlinjer. Först: skaffa stenhård koll på nuläget, det som ingen kan diskutera bort, här att barnen har mobiler oavsett vad skolan gör. Sedan: dra konsekvenserna hela vägen ut, och fråga vem vi egentligen fokuserar på, den högpresterande som får all hjälp hemma, eller den lågpresterande som behöver den. Och sist: bestäm dig för att leta positiva möjligheter. Vi kan ändå aldrig backa utvecklingen, så flytta blicken från det vi bara bekymrar oss över till det vi faktiskt kan påverka.