#ensakidag 360 – En hoppfull framtid för alla åldrar

Fortfarande sjukskriven efter steloperationen i nacken vill JJ ändå ge er något att läsa, och han har hittat en bok som lyft honom rejält: Framtidsboken, av Måns Jonasson och Emilie Ryan, han som skrivit och hon som gjort de ljuvliga illustrationerna. Måns är en av JJ:s favoritnördar, en maker som bland annat avslöjade luckan i Stockholms skolplattform där man kunde plocka ut data utan att vara någon hacker.

Det är formellt en barnbok, för sex- till nioåringar, men JJ menar att den håller minst upp till 69 och en bra bit bortom. Greppet är enkelt och fängslande: läsaren får placera sig själv i år 2070, räkna ut hur gammal hen blir, fundera på jobb och barn, och sedan bär det iväg in i framtiden. Resan går genom rymdturer och sommarstuga på månen, mat av insekter och odlat kött istället för falukorv, superkrafter när vi byter ut slitna lemmar och sinnen mot bättre, ända fram till gränssnitt kopplade rakt in i hjärnan, och frågor om medborgarlön och ett evigt sabbatsår.

JJ är ärlig med vad som skaver: de självkörande bilarna i illustrationerna rullar fortfarande på vägar med skyltar om 90 och stopp, och då har man inte spänt tanken tillräckligt långt, för sådana bilar behöver varken vägar eller vägmärken. Men det är en parentes. Det som griper tag är bokens grundton, och den läser han högt. I avslutningen får barnet veta att det är just hen som ska bestämma hur världen ska se ut, kanske den som uppfinner det som räddar liv. JJ får gåshud.

Och här ligger själen. Han älskar Greta Thunberg, säger han, men att sätta fingret på problemet är bara halva jobbet. Sedan kommer frågan om lösningen, och våra barn är knappast betjänta av att vaggas in i klimatångest. Boken vågar det motsatta, den vågar säga att det mesta faktiskt blir bättre om man jämför med förr, och att oron kan vändas till en utgångspunkt: hur ska just du se till att världen blir en bättre plats?

Så köp den, säger JJ, inte bara till barnen, utan läs den själv. Och fundera på hur galet coolt det vore att skriva ut sina egna chokladbitar, eller ha robotvänner så att ingen någonsin behöver vara ensam. Vi behöver inte bara peka på problemen. Vi behöver gasa framåt.