#ensakidag 359 – "I'm responsible for everything, in charge of nothing" – Katherine Maher, CEO of Wikimedia Foundation

Efter nästan två månaders tystnad är JJ tillbaka, fortfarande konvalescent efter nackoperationen, men han kan inte hålla sig. Och han börjar inte smått: en halvtimme med Katherine Maher, chef för Wikimedia Foundation, inspelad när den årliga konferensen Wikimania gick av stapeln i Stockholm. Temat är inte vad Wikipedia är, utan vad resten av världen kan lära av det. Inget för nybörjare, han går rakt på djupet.

Frågan han öppnar med är den rätta för vår tid: hur kan Wikipedia vara så motståndskraftigt när internet i övrigt drunknar i troll, polarisering och alternativa fakta? Maher avväpnar med ett internt skämt, att det är tur att Wikipedia fungerar i praktiken, för i teorin skulle det aldrig gå. Hemligheten är ingen hemlighet: under arton år har man slipat fram ett sätt att hantera oenighet, byggt på journalistikens faktakoll, akademins granskning och den vetenskapliga metodens vana att uppdatera sig när nya fakta kommer.

Det bärande greppet är att allt går att rulla tillbaka. Ingen enskild ändring är ödesdiger, vilket gör att en felaktighet snabbt kan rättas, och den som envist försöker snedvrida en artikel möts av andra redaktörer, och i värsta fall blockeras. Och mot oron att någon tålmodigt bygger förtroende för att senare missbruka det, har Maher ett vackert svar: för varje person med en slagsida sitter någon annan en bit bort med en annan, formad av en annan levande erfarenhet. Just därför är mångfald inte en pliktövning utan en kvalitetsfråga. Hon erkänner obekväma siffror: omkring 80 procent av redaktörerna har varit män från Nordamerika och Europa, under två procent av redigeringarna kommer från Afrika, färre än tre av tio biografier handlar om kvinnor. Det är inte ondska, säger hon, utan intressets slagsida. Hennes bild fastnar: skickar man henne till en byggnad kan hon beskriva exakt det hon ser framför sig, men inte baksidan. Vi behöver folk som står runt hela huset.

Skulle Wikipedia ens kunna byggas idag? Knappast, tror hon. Det föddes när internet ännu var vilt och optimistiskt, innan en handfull bolag tog över större delen av trafiken, och hon önskar att hon kunde ta tillbaka den tiden. Hon talar om vad som lyckats och inte, om Wikidata som en öppen, språkoberoende kunskapsstruktur där populationen i en stad uppdateras en gång istället för på trehundra språkversioner, nästan som en infrastruktur för världens vetande.

Mot slutet ber JJ om råd för den offentliga sektorn han ofta möter, kommuner han brukar uppmana att vara mer Wikipedia och mindre uppslagsverk. Maher ger två. Bygg för människor, inte för ”användare”, för en användare är redan inne, och bygger man bara för den bygger man in homogenitet och stänger ute dem som inte ens är uppkopplade. Och bygg med, inte för: lita på att de du bygger tillsammans med kan lika mycket som du.

Sedan, nästan i förbifarten, kommer själen i avsnittet, om ledarskap. Hon är, säger hon, ansvarig för allt och i befäl över ingenting. Ingen tar en order av henne utan väldigt goda skäl, så hon väntar sig att andra har bättre idéer än hon själv, och går ofta ut ur ett rum med en annan slutsats än den hon kom in med. Men ansvaret är odelat hennes: går något fel är det hon som bär det. Och hon vaknar varje dag och frågar sig om hon fortfarande är rätt person för rollen, beredd att lämna den dagen organisationen vuxit förbi henne. Det, säger hon, är vad som håller en jordad.

Robusta, öppna, deltagande plattformar brukar bli hållbara, konstaterar JJ. Det är ingen slump att det finaste vi byggt ihop också är det mest tålamodsbyggda.