#ensakidag 390 – Ambient mode för Android är bara ännu ett steg på vägen mot…

Innan JJ pratar om Googles idéer om ambient computing vill han sätta in det i ett perspektiv, för han betraktar alltid samtiden genom tre linser. Den första: var står vi nu, vilka är de korta trenderna. Den andra: vad kan historien lära oss. Han har just postat skärmdumpar ur ”Handbok för hemmet” från 1903, där man på fullaste allvar varnar för att barn läser för mycket, att man blir dum av att läsa och måste vägledas in i det. Nästan vad vi än oroar oss för idag, säger han, kan vi backa bandet och se att vi oroat oss förr, och att det sällan var något problem.

Den tredje linsen är den han brinner mest för: att försöka se bortom krönet, runt hörnet. Och en sak inspirerar honom på riktigt just nu, att vi börjar prata med prylarna. Med rösten följer en nyans vi saknat i text, säger han, för viskar du till Alexa viskar hon tillbaka.

Det konkreta är Googles ambient mode, som han testat på sin Note 10. När telefonen ligger och laddar fyller den skärmen med det den tror du vill veta, nästa möte, vädret, resan. Och du kan inte ställa in den. Den väljer åt dig, utifrån din kontext, proaktivt. Pixel 4 känner till och med när handen närmar sig och börjar tona ner larmet.

För JJ pekar allt detta åt samma håll, mot en framtid där vi är så inbäddade i tekniken att skärmen som mätpunkt blir ointressant. Då går det inte längre att se vem som ”glor i mobilen”, för interaktionen sker via headset, röst, ett armband som Control Labs som Facebook nyss köpt, och hela vägen fram till brain to computer interface. Och då, säger han, kan vi inte längre prata om skärmtid eller mobilförbud, för du kan inte lägga ifrån dig något du är inbäddad i. Jobbet blir mänskligt i stället: att vara schysta mot varandra och få ordning på de sociala kontrakten.

Det mest näraliggande är skiftet Google själva sätter ord på, från app-baserat till avsiktsbaserat, intent based. I stället för att kliva in i en app, hitta rätt funktion, kliva ur och in i nästa, ska vi röra oss sömlöst. Och poängen JJ landar i är inte tidsperspektivet, utan att bära idén med sig: ha riktningen i bakhuvudet när du fattar dina beslut idag, om du ska hoppa eller krypa, gå höger eller vänster. Han ber själv om ursäkt för att det blev sju minuter, men det här, säger han, är en framåtriktad och omsorgsfull teknik värd att klura på.